lisafriberg

Fanatikern 

Var och lyssnade på Owe Wikström, professor i religionspsykologi, som samtalade med prästen Jonas Lindberg om tro och andlighet i Tomas Tranströmers poesi i Uppsala domkyrka nu i helgen. 
”Skäms inte för att du är människa” och ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” är ord som många behöver höra idag i vår prestationsinriktade kultur, inleder prästen Jonas Lindberg samtalet. 
Resten flyter samman och känns som en dröm av insikter. Gick dit med min far och han har aldrig varit så onärvarande närvarande för mig i ett rum som då. Som i en dröm, försvann han för mitt sinne och säkert jag för hans. Han fanns istället i texterna som lästes upp. Mittemot mig satt människor med hörselapparater och lyssnade på ord om döden.

 
Har inte hunnit läsa allt med Tranströmer än, men denna återkommer jag till när jag själv känner mig osäker och vill känna mig mer säker i den osäkerheten… 
”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade – gå förbi dem!”
– (ur Guldstekel) Tomas Tranströmer

Annonser

8 Mars

Internationella dagar är något vi, samhället uppmärksammar av olika andledningar, antingen för att just fira något som mänskligheten eller länder uppnått i form av frihet från förtryck eller så uppmärksammas dagen just för att uppmärksamma det som inte än är uppnått.
Dagen till ära hoppas jag firas av anledning nummer två av samtliga, för hon, kvinnan, är långt ifrån fri eller jämställd, internationellt och nationellt.
Vi behöver inte läsa i dammiga historieböcker utan vi behöver bara blicka tillbaka i generationer ovanför oss. Min mamma föddes 1952, i en tid då våldtäckt inom äktenskapet inte var straffbart, preventivmedel inte fanns, abort var olagligt och homosexualitet var fortfarande en psykisk störning fram tills 1979, vilket är ynka 7 år före min ankomst till denna skeva värld.
Min Farmor föddes 1912 då kvinnor hade än mindre rätt, kvinnor var inte ens demokratiska medborgare, rösträtt för kvinnor infördes 1919 och skilsmässa var något som ansågs och även rent juridiskt var mannens beslut. Som kvinna kunde man alltså leva i ett äktenskap av tvång och våldtas varje dag utan att kunna göra något åt detta.
Detta var alltså verklighet i duktiga Sverige om vi blickar tillbaka endast en generation, ett liv, 100 år och vi finner ett hav av ojämlikheter som får mig att rysa. Jag har rättigheter idag som mina förmödrar inte haft och kollar vi internationellt så finns det länder där ojämlikheten i dessa vidriga former fortfarande är verklighet.
Definitionen på att vara historielös skulle vara att blunda för detta och inte fortsätta kämpa för jämlikheten.
Fira bör vi, vi ska idag uppmärksamma alla som förändrat det som för 100 år sedan inte var självklart och vi ska fira en fortsatt kamp för att det ska finnas självklarheter om 100 år som idag brister. En kamp inte mot någon och inte för någon, utan av alla för allas lika värde.
Tvivlar någon övertalar vi den, argumenten för allas lika värde är oändliga och argumenten mot är byggda på rädslor, okunskap och inskränkthet.

För 20 min sen, i vagnen hör jag en kvinnas röst säga…

…”Hej har ni några pengar ni kan tänka er skänka till mig. Jag kom inte in på härbärget inatt och…”
Mer hör jag inte av vad hon säger. Hon tittar runt med tom blick som avslöjar de låga förväntningarna på medmänniskorna runt omkring henne. Kanske tänker hon ”vad krävs det att jag säger” kanske har hon gett upp tankarna och endast upprepar orden samtidigt som hon försöker drömma sig bort för att stå ut dagen.
Hon som står där och blir ignorerad är i min ålder. En ung kvinna. Stora mörka rådjursögon och fint lockigt hår.
Jag gräver i fickan och allt jag har är en femkrona som jag vet ligger där då jag använde den till vagnen jag handlade med häromdagen.
Det absurda slår mig att femman, som för henne är en del av hur hennes dag blir, för mig endast var ett verktyg till att använda en vagn att lasta mat i och som legat i min ficka och skräpat.
När jag lägger den i hennes hand ler hon. Jag ursäktar att det bara är en liten slant och hon svarar med ett leende som spridit sig i ansiktet och säger att det är jättesnällt av mig.
Jag känner mig inte jättesnäll, tvärtom.

Ett leende rikare blev vi båda en femma fattigare blev jag och även om femkronan inte hjälpte henne så mycket, hör jag henne i nästa vagn upprepa ”Hej har ni några pengar….” och jag intalar mig själv att de låga förväntningarna kanske inte längre syns lika tydligt i hennes blick… Även om det bara är till nästa vagn.

Idag påmindes jag om grupptryckets makt

Idag pratade vi om kriminalitet i metropol, vi ställde frågan, blir man verkligen fri efter avtjänat straff. Jag träffade Johan Viktor som tagit sig ur kriminaliteten och han berättade hur han funnit motivation att ta sig ur den destruktiva banan. Skådespelaren Ulf Stenberg berättade om sin uppfattning om människors olika möjligheter att fatta bra val och så pratade jag om kriminella gäng med Camila Salazar Atias som är kriminolog. Hon har spenderat tre år tillsammans med ett av världens kriminellaste gäng och påminde mig om att dessa gäng är som vilken annan gruppering i samhället som helst och att vi alla blir någon genom gruppen, där får vi en identitet, en roll. Inom alla grupper finns det regler, skrivna och oskrivna. Gruppens tryck är ett så starkt fenomen, gruppen får oss människor att gå emot vår egen moral och vi låter även gruppen gå före jaget. Dessa tankar fick mig att minnas tillbaka till insikterna om gruppens påverkan som jag fick när jag läste sociologi om just grupptryck och självcensur. Letade upp skrivet material, så om någon är intresserad,
såhär skrev jag då!

Miller och självcensuren

”Konversation är konsten att tala utan att tänka” – Victor de Kowa
”Att säga vad man tänker är ett dyrt nöje” – Anatole France
För att förstå dessa kända citat i konsten att tala, konsten att ingå i sociala sammanhang, att ha social kompetens kan vi ta oss hjälp av socialpsykologin.

Självcensuren viktig för att förstå Socialpsykologin

Dale T. Miller menar i boken ”An invitation to social psychology expressing and censoring the self”att genom att bevisa självcensursens existens bevisar man även två av de kanske mest centrala idéerna inom socialpsykologin. För det första idén om att människan är en normanhängare. För att vi skall kunna samexistera som människor krävs av oss en känslighet inför vad som är socialt och samhälleligt accepterat för att inte hamna i konflikt med normerna. Detta gör så att vi ibland måste gå emot den egna personliga upplevelsen av situationen, vi måste självcensurera oss för att inte hamna utanför normen och därmed utanför sammanhanget och det sociala. Situationen kräver av oss att vi agerar på ett visst sätt och situationen självcensurar därför vår privata upplevelse från att komma ut (Miller 2006,2-3). För det andra menar Miller, blir idén om att människan är en meningssökande varelser påtaglig i och med fenomenet självcensur.

Självcensuren inträffar nämligen då individen först gett situationen den befinner sig i en särskild mening. Självcensuren är en effekt av definitionen av situationens syfte och därmed skapar individen sin uppfattning om sin egen mening och detta resulterar i individens handling i situationen (Miller 2006,3). Orsakerna bakom varför vi självcensurerar ger oss även viktig information på hur vi människor fungerar utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv. Miller redovisar olika förklaringar bakom självcensuren. Självcensur för att behålla vår plats i gruppen, för att öka vår attraktionskraft gentemot andra, för att undvika missnöje hos andra eller för att upprätthålla vår egen självbild. Alla dessa motiv är kopplade till människan i ett socialt sammanhang (Miller 2006, 7). Miller tar vidare upp olika teman på självcensuren. Ett av dessa teman är konformitet, som behandlar just det som ovan nämnts, nämligen individers tendenser att ge upp sin egen åsikt pga. förväntningar och uppfattningar som gruppen har, med andra ord ställer sig Miller frågan, varför faller vi människor för grupptryck? (Miller 2006, 33).

Konformitet

Undersökningarna i kapitlet visar bl.a. att när någon i en grupp har en avvikande mening försöker gruppen först att övertala denna att ändra sin uppfattning och om detta misslyckas så utesluts de ur gruppen eller bestraffas på något sätt (Miller 2006, 34). Miller påvisar detta fenomen om övertalning till konformitet annars bestraffning och utfrysning med hjälp av ett experiment utfört av Stanley Schater (1951) som går under titeln ”Conformity Pressure in the Laboratory”.
I detta test redovisas grader av sammanhållning i relation till avvikelse inom en grupp. Testet lät deltagarna ge en tonåring, Johnny Rocco, ett lämpligt straff för ett mindre brott, uppgiften var att tillsammans i grupp diskutera vilket straff de ansåg lämpligast från skala 1, som var ett lågt mildrande straff till 7, som var hårt straff och fängelse. Det visade sig att deltagarna oftast valde ett mellanläge på skalan. Schater och testet ger oss tre typer av individer, ”the deviant”/ ”den avvikande” som avvek denna förespråkade de extrema straffen på skalan och vidhöll denna åsikt genom hela diskussionen, ”the slider”/”glidaren” som från början intog en avvikande åsikt men sedan blev övertalad att anta den rådande uppfattningen i gruppen och slutligen ”the conformist”/ ”konformisten” som redan från början intog den normerande och rådande uppfattningen. Schachter dokumenterade vem som kommunicerade med vem och i vilken utsträckning under själva diskussionen. Resultaten var tydliga, det rådde en enhetlig låg kommunikation riktad mot de redan konforma, en tendens att minska kommunikationen till glidaren i takt med att de gled över till konformitet och en återkommande kommunikation mot de avvikande som så småningom avtog helt mot slutet. Efter diskussionen fick deltagarna i uppgift att bilda mindre gruppen genom att rangordna medlemmarna de ville skulle vara med i samma grupp.
Självklart fick konformisten genomsnittliga betyg, likaså glidaren, men genomgående lägst rangordnad blev den avvikande som därmed blev utesluten ur gruppen. Testet visar tydligt tendenser att konformt beteende anses positivt och avvikande negativt och är man redo att ändra sin åsikt, därmed falla för grupptrycket och självcensurera sig är man förlåten och välkommen in i gruppen (Miller 2006, 34-35).

The Asch Studies

Men svaret på varför vi vill bli konforma är mer komplext än rädslan för utfrysning. För att påvisa detta redovisas bland kapitlet flera studier, ett av dessa som är talande för komplexiteten i konformitets beteende är ”The Asch Studies”.
Detta test går ut på att testpersonen skall välja det sträck som är bäst överensstämmande med ett standard sträck. Men då alla personer i gruppen (vilka agerar efter manus) samstämmigt svarar fel kommer försökspersonen ge vika inför trycket och svara som de andra i gruppen och därmed fel minst en gång av de olika testomgångarna, trots det uppenbara felet i svaret (Miller 2006, 43). Så varför gör vi då detta? En orsak som redovisas är att det ligger i människors natur att vilja vara korrekta, när majoriteten svarar fel uppfattas gruppens samstämmighet som den korrekta verkliga uppfattningen och man tvivlar helt enkelt på sin egen förmåga att avgöra vad som är rätt och fel. Men hur vet vi att det är självcensur som sker.
Jo för att graden inflytande är mindre då deltagarna skrev ned sina svar. Den privata åsikten är alltså annorlunda än den offentliga. Det intressanta med Asch studien är att deldagarna som trots allt inte blev konforma menade på att de fick känslan av att de var ”missanpassade”, ”galna” ”löjliga” etc. detta trots att de inte hade ens någon relation till de andra i gruppen. Så här ser vi att även om en isolering och utfrysning ur gruppen inte är ett faktum så räcker det med känslor förknippade med detta för att göra oss obekväma (Miller 2006, 44).

Reflektion:

Miller visar att självcensuren existerar och förklarar varför den är så viktig att förstå. Med hjälp av den förstår vi mekanismer hos individen och det sociala trycket som påverkar oss. Miller redovisar att människors privata erfarenheter ibland skiljer sig från andras och situationer gör så att vi ibland censurerar oss själva och våra äkta känslor. Ibland är orsakerna rädsla för ”bestraffningen” men även sociala normer, grupptillhörighet, upprätthållning av vår egen självbild och för att helt enkelt bli omtyckta är orsaksförklaringar. Ibland helt enkelt för att vi litar mer på andra människors uppfattning mer än vår egen. Kritik skulle kunna ges på att man faktiskt aldrig kan bevisa eller veta exakt varför vi självcensurerar eller varför vi blir konforma. Men vi kan med hjälp av Millers teorier ge olika slags förståelser på situationer. Alla har vi någon gång fallit för grupptryck och alla har vi någon gång suttit inne med vår åsikt för att inte känna oss malplacerade. Varför vi gjorde det just då och varför andra gör det i andra situationer kan vi kanske aldrig veta exakta förklaringar och kanske finns det flera orsaker. Anser att den viktigaste slutsatsen gjord av självcensur och de konformitets studier som redovisats är att vi människor blir obekväma ens med tanken att vara utanför gruppen trots att gruppen består av främlingar utan direkt påverkan eller makt över oss. Vi vill känna samhörighet och enighet därför agerar vi utifrån vad som för oss närmre detta.

Syndernas förlåtelse

För ett par veckor sedan dog min terapeut. Det var när jag var på väg hem genom stan som samtalet och beskedet kom, från min mor, som varit hennes kollega tidigare och därför nåtts av beskedet.
De fortsatta stegen hem blev tyngre. Väl hemma lade jag mig på sängen och stirrade upp, upp på det kritvita taket i lägenheten.
Jag var ledsen, men det var även en annan känsla som nått mig, krypandes längs med tårna upp. En känsla som inte var ledsamhet. Sorg kan kännas tryggt ibland, känslan av sorg är ren. Denna känsla var olustig och innefattade spretigt kaos och mörker.
Det tog mig flera dagar att komma underfund med varför känslan uppstått, till en början hade jag nöjt mig med att det var min light version av dödsångest, alltså en olust känsla att jag själv ska dö en dag eller att min far och mor kommer gå bort från mig.
Det var inte dödsångest, men den var lika självisk i sin form, anser nämligen att dödsångest är en form av egoism då döden borde vara lika självklar för oss alla men vissa och jag med dem anser att det är orättvist att livet för en och ens nära ska försvinna.
Det var ångest över att jag nu längre inte var förlåten för mina synder.

När min terapeut dog, dog även förlåtelserna hon gett över mina synder. Jag tappade nästan andan när insikten kom över mig. Så fruktansvärt själviskt att det var den ångesten som kom före sorgen över att hon som person, en underbar person, gått bort.

Det fanns nu inte en människa som jag berättat allt för, självutlämnat berättat alla mina innersta tankar och demoner, alla mina onda handlingar mot andra och mig själv.
Var nämligen i de yngre tonåring fram tills ungefär 20 en rätt så kall och elak person, i första hand mot mig själv och därav även låtit mig behandlas illa.
Jag har kunnat berätta delar för människor i min närhet, men man använder alltid ett slags ”tyck om mig ändå” filter i dessa berättelser. Det är otroligt svårt att berätta vad som faktiskt hände och historierna blir tillrättalagda med efterhandskonstruktioner som man nästan tror på själv.

Tror alla kan förstå mig i det här, hoppas jag, alla har vi gjort fel och alla har vi berättat om felen. Vi har biktat oss och fått våra anhörigas förlåtelse. Men man är då också en person som de känner och redan har en uppfattning om som upprätthålls. Man ser till att inte kunna bli helt dömd och de som känner en som fått förtroendet ser till att förstå det på rätt sätt.
Det krävs kanske av oss för att kunna fortsätta respektera varandras personer. Vissa saker vill man inte veta om andra människor för det färgar för mycket av sig i den fortsatta relationen.

Därför kände jag vid 20 års åldern att jag ville släppa spärren och berätta vilka tankar som faktiskt låg bakom alla handlingar. Vända ut och in på det mörker som rörde sig som maskar i mitt inre, låta de få krypa ut och slingra sig runt inne i det kliniska vita rummet på mottagningen.
Så blev det även, i ett års tid gick jag hos henne och istället för att säga ” Jag kanske kände mig…” sa jag ” Jag kände…” alla spekulationer om verkligheten blev till kall och rå fakta om mig själv som jag och bara jag har vetat innan.

Hon log under mina berättelser, gav mig pappersnäsdukar och satt och tittade på mig med de där snälla ögonen. De förlåtande ögonen.
Förstår nu att ni som läser detta tror att jag inte haft föräldrar jag kan prata med eller vänner. Men livet är inte så enkelt. Mina föräldrar och vänner har varit de bästa och just därför bör de kanske inte veta alla tankar. De bär inte de ansvaret. Vi vet aldrig vem som bär vilkas historier i vardagen, det kan va rent utsagt elakt att berätta för mycket för just en förälder. Minns särskilt en händelse då min mor sa till mig en gång när jag var 15 och mådde som sämst att hon önskade att hon kunde ta all min ångest och sorg och lägga på sig själv för resten av mitt liv då hon inte ville se mig må dåligt. Föräldrar ska inte behöva bära allt. Men det kunde Lilian, min terapeut. Hon satt där på andra sidan rummet och bara tog emot. Befrielsen det gav är ovärderlig.

Det är inte så att jag inte förstår att hon som terapeut inte kan uttrycka förakt eller döma mig men det spelar ingen roll. Jag berättade egentligen inte det här för henne utan för mig själv. Men tanken av att jag faktiskt har berättat och att någon vet min historia men som ändå log varje gång hon såg mig eller gav mig en kram, för det, intalar jag mig själv i alla fall var hon som person som gjorde.

Nu var jag åter själv igen. Tanken kom direkt, måste jag gå och göra om allt. Inleda samtalet med ”… ja min terapeut dog ju så jag tänkte du kunde ta över bärandet tills vidare?…”, men har inte fattat beslutet om detta är sunt eller bara skevt nå in åt helvete än.

Vill uppmana alla som kan och får möjlighet att gå i terapi att göra det. Alla har vi historier vi vill blotta. Det är därför man får höra en och annans historia på fyllan, den liksom ramlar ur människor som har behovet.
Vi är alla människor och att vara människa innebär att under perioder genomgå faser av självhat och självförtryck för att kunna växa och veta vem man är och vem man inte längre vill vara.

Har alltid svårt att avrunda texter i någon snygg formulering som sammanfattar och knyter ihop känslorna och syftet med texten. Så istället lämnar jag er här i hopp om att den inte är för spretig och med ett slutord att jag inte själv vet hur jag ska knyta ihop något jag själv inte helt till fullo har förstått.

Marina & Ulay






“Marina Abramovic and Ulay started an intense love story in the 70s, performing art out of the van they lived in. When they felt the relationship had run its course, they decided to walk the Great Wall of China, each from one end, meeting for one last big hug in the middle and never seeing each other again. at her 2010 MoMa retrospective Marina performed ‘The Artist Is Present’ as part of the show, a minute of silence with each stranger who sat in front of her. Ulay arrived without her knowing it and this is what happened.”

Hate

“Nonviolence means avoiding not only external physical violence but also internal violence of spirit. You not only refuse to shoot a man, but you refuse to hate him.”
Martin Luther King, Jr.

Bekräftelsebehov

Är sjukt stolt över att en professor, Ulf Bjereld, vid Göteborgs universitet har läst min futtiga B-uppsats och funnit den värd läsningen. Kommer att jobba med att omvandla uppsatsen i artikelform för bloggen. För er som inte vet vad jag skrev om så gjorde jag en ideanalys av utvalda begrepp och definitionen av dessa och fann dessa i Sverigedemokraternas principprogram som även jämfördes med samma begrepp i Socialdemokraternas principprogram. Uppsatsen visade på en exkludering och ett ‘vi och dem’ tänk från SD där människors egenskaper kopplas till en gemenskap baserat på en gradering av inneboende svenskhet.

20130805-105952.jpg

20130717-080940.jpg

Busshållplatserna

Jag sitter på bussen och försöker allt jag kan, försöker att stänga av hjärnan och de förinställda orden.
Nästa gång den robotliknande rösten säger ”nästa Fullerö” eller ”nästa Ensta” ska jag låtsas som om orden inte betyder något. Höra hur svenskan ljuder, höra hur orden inte betyder något utan bara utgör ett läte utan betydelse och innebörd. Men det går inte, jag kämpar emot, men orden formas och får mening så fort de mottages av hjärnan som sorterar och uppfattar informationen.
Jag fortsätter att försöka, men sorteringen fortgår under bussresan. Det verkar som en omöjlighet att utgå från noll.
Det slår mig att samma gäller mycket annat i livet, vi kan inte sudda ut vår förkunskap eller våra fördomar. Vi sorterar allt. Facken är där. Vi alla har hyllor i hjärnan som fylls och vissa har plats för fler hyllor, fler fack, fler kategorier. Även människor sorteras här, likt böcker. Vissa är mer trångsynta och buntar ihop kategorier, buntar ihop människan som endimensionell. Tänker när jag sitter här på bussen och försöker utgå från noll utan att lyckas, att det är synd att vår syn på en människa sällan förändras, första intrycket kan vara avgörande för hela den fortsatta relationen och relationer som redan är satta rubbas sällan i rollerna vi får, vem jag är är även vem jag bör vara, ändras något ifrågasätts kanske hela relationen. Personen ifrågasätts för förändringen snarare än att en ommöblering av rådande hyllplatser i personens hjärna ifrågasätts. Vi invalidiserar därmed människors möjlighet runt omkring oss att ändra form och skepnad, personen är redan definierad och utifrån de kategorier som redan finns, har den fått en hyllplacering.
På samma vis som orden ifrån bussmaskinen inte går att lyssna på utan förkunskaper som gör att orden för mig sorteras och som för en icke svensk-talande bara är ljud, på samma vis kan man inte i livet undgå att förkunskaperna eller fördomarna gör att det finns 7 miljarder olika innebörder av världen, vilket får en att ifrågasätta om ens egna sortering sker ”rätt”, vilka ”böcker” som placerats fel då man kanske aldrig öppnat dem och vilka kategorier som kanske saknas. Svindlande av tanken faller jag nästan fritt, och det är då det händer, i min upptagenhet av tankar säger maskinrösten något och jag hör bara ett mummel. Min hjärna tar mumlet och famlar, snubblar runt bland hyllorna, mina ögon söker sig blixtsnabbt upp till skärmen och läser texten ”nästa Hamra”, ordningen återställd och ovissheten är utredd, ljudet är ett ord, ordet har en betydelse och hjärnan tackar ögonen för informationen.
Det är då jag inser något, för att inte vara dömande krävs en viss disciplin, en disciplin av udda karaktär då den innebär en acceptans av kaos och oreda i hjärnan, där hyllor står tomma och saker och ting ligger huller om buller i väntan på placering och eventuella omplaceringar.
Den hjärnan får jobba intensivare än den som snabbt placerar utan eftertanke.